Det är dags att lägga säsongen 2015/16 till handlingarna. När vi i maj månad hade vår första samling var vi en tunn skara innebandyälskare med stukat innebandysjälvförtroende. Lindansare ena säsongen, nedflyttning nästa, därefter uppflyttning och sedan kval för att få fortsätta spela i division två. Expertisen (läs vetenskapsmännen på Innebandymagazinet) tippade oss toksist och vi älskade läget! Initialt var målsättningen att bredda truppen – men inte bara att plocka in duktiga innebandyspelare. Människan kommer alltid hamna i första rummet och i kollektivet Bjärred ska man tillåtas vara den man är och ha glädjen och kärleken till sporten som prio 1. Vid återsamlingen i augusti månad drog vi upp riktlinjerna för säsongen och jag fick äran att presentera min innebandyfilosofi och mitt sätt att vilja spela innebandy.

Vår första kamp tillsammans gick mot örnarna från Svedala. Till mångas förtjusning levererade vi en fartfylld innebandy och gick segrande ur striden mot ett tippat topplag från trean. Härefter deltog vi i Skånemästerskapen där vi i tur och ordning mötte Malmhaug, Örkelljunga och Gårdarike. Redan här anades orosmoln på en annars behaglig hösthimmel. Vi tog oss an och föll (4-5) mot Malmhaug med 13 utespelare i truppen, mot Örkelljunga vann vi behagligt med 9 man och i gruppfinalen stod vi för ett lågvattenmärke och föll med uddamålet i Vellinge. Sorti i gruppspelet trodde många. Resultaten ville dock annorlunda och efter en osannolik avslutning, där Örkelljunga krossade Malmhaug, bananskalshalkade vi in i ett slutspel där det vankades derby mot ett piggt Lomma (grattis till seriesegern!). Här fick vi oss en rejäl omgång och en tankeställare. Ingenting fungerade och många undrade säkerligen var vi stod innebandymässigt. Vi i laget var dock fast beslutsamma och enades om ett kollektivt tålamod där fokus genom hela säsongen skulle ligga på prestation framför resultat.

I seriepremiären stod vi öga mot öga med en av de tippade bottenkandidaterna i serien, Malmö IBF. Här satte kapten Anton Olsson standard för säsongen genom att direkt rycka i utvisningsligan. Sex av säsongens totalt 24 minuter inkasserades tillsammans med tre riktigt sköna poäng efter en seger med 7-3. Vi anade vissa linjer i spelet och självförtroendet fick sig en boost. Denna boost höll sedan i sig när vi i tur och ordning uddamålssegrade mot Lönsboda, plockade poäng av seriefavoriten VV på bortaplan och sedan stod för en av säsongens höjdpunkter då Skurup 7-3 besegrades hemma på ”Hovet”. Prestationen mot Skurup var taktiskt rejält bra och härefter växte vår tro på det grundspel vi anammat. Inte förrän i omgång nio inkasserades det första strecket i förlustkolumnen. Stanstad (vårt bogeyteam!) var första lag ut att ”parkera bussen” och en sällsynt tråkig innebandymatch slutade 4-1. På träningarna veckan efter började vi omedelbart att jobba med kollektiva lösningar på låga försvarsspel och någonstans måste vi tacka kamraterna från Staffanstorp för vårt uppvaknande. En nyttig läxa för oss och oerhört viktigt inför inte bara fortsättningen av serien utan även för framtiden.
Nederlaget i Staffanstorp följdes av en ketchupeffekt mot de blivande seriesegrarna (GRATTIS!) från palmernas stad Trelleborg. Hemma på ”Hovet” nätade vi på allt och vi gav oss inte förrän fullständigt vansinniga 17-3 lös på vad som måste vara kommunens sämsta resultattavla. TIO utespelare (hög frånvaro pga sjukdomar, resor mitt under säsong osv osv) fullständigt pulveriserade Trelleborgs innebandystolthet och Bjärreds IBK ledde serien.

Från Palmstadenmatchen har jag samlat på mig en hel del innebandyminnen. Sten-Åke Åkessons fruktansvärt hårda golfsvingsskott (kolla Youtube) fram till 14-3. Andreas Lings ÅTTA poäng och Gustav Axelsons 5+1. Det starkaste minnet är dock från snacket i omklädningsrummet efter matchen där jag flaggade för de många mörka molnen på min innebandyhimmel. Sanningen var den att vi ledde serien efter nio omgångar men att vi hade en träningsfrånvaro av stora mått – skärpte vi inte upp denna skulle vi snart bli avslöjade när motståndarlagen förstod att laget från Bjärred faktiskt kunde spela innebandy.

Serien vände redan fyra dagar innan julafton och i säsongens första returmöte stod vi med nio utespelare mot Malmö IBF. Frågan är om inte segern mot Malmö (6-3) är en större bedrift än att slå Palmstaden med 17-3?
Efter juluppehållet hann verkligheten ikapp oss. Vi noterade ett par rejäla bottennapp där vi bland annat stod för undermåliga prestationer mot framförallt Munka Ljungby och Slottshöjden, båda på hemmaplan. Vi tvingades spela en innebandy vi inte vill stå för hemma mot Stanstad (förlust i SD 2-3) där vi ställde upp med det lägsta försvarsspel innebandyskåne skådat. Åtta utespelare fullföljde matchen och en storspelande Simon Svensson i målet hade en svettig eftermiddag mellan stolparna. Förutsättningarna med en tunn trupp och hög frånvaro har inte uteslutande varit av ondo. Här har Bjärreds innebandyframtid fått chansen att spela seniorinnebandy. Mot seriesegrarna Palmstaden fick ungtupparna Jesper Gullers, Eskil Andersson Widing och Felix Blom chansen att testa sina vingar. Inför över 350 personer stod trion tillsammans med övriga laget för en fin prestation och denna tillställning får ses som en mindre prestationsmässig revansch för en tämligen dyster vårsäsong. I serieepilogen stod vi sedan för säsongens häftigaste upphämtning när vi på två och en halv minut gjorde 3-5 (i spel 5-5 med tomt mål), 4-5 (i spel 6-5) och 5-5 (i spel 6-5) mot Willands. Att gästerna sedan var ofina nog att sätta säsongens sista strut bakom Felix Mathiasson lämnar vi därhän.

Ris och ros i korthet:

Rosor…
- till säsongsinledningen resultat och prestationsmässigt.
  Med folk på träningarna möjliggör vi bra prestationer på matcherna.
- till poängligatrean (fina 57 poäng!) Gustav Axelson vars höst var fenomenal. Axelson belönades med provträningar hos blivande SSL-laget Höllviken men har valt att stanna kvar i Bjärred. Vi är glada och tacksamma för det Gustav!
- till Andreas Ling som trots skadeproblem i vått och torrt ställt upp för laget. 46 poäng och åtta i poängligan. Med en kommande säsong utan skador kan det bli hur kul som helst!
- till Anton Olsson och Erik Paulsson som sina skadebekymmer till trots kommit ut till träningarna och stöttat sina lagkamrater.
- till samtliga killar i laget för att ni haft tålamod med mig de gånger jag tragglat uppspel, försvarsspel och annat när ni vill släppa på handbromsen och spela ”en masse”.
- till er alla för en riktigt rolig och givande säsong. Vi har utvecklat ett spel vi kan stå för sju dagar i veckan. När problem har uppstått har vi hittat bra lösningar och därigenom inte sett en förlust som uteslutande dålig. Vi har uppträtt som ständiga vinnare och aldrig slutat utvecklas!
- till alla er som jobbar ideellt runt laget. Sekretariat, kiosk, musik mm. Anders för all praktisk hjälp & ett nära samarbete och Rickard som bidragit med videofilmning av matcherna. Ovärderligt!

Ris…
- till den i många fall bristande träningskultur som råder i vår idrott, på den nivå vi befinner oss, och då inte bara i vårt lag. Många av våra seriekonkurrenter vittnar om samma ”inställning” till träning. Hos oss lockar bland annat studentlivet i Lund med spex, fester må,tis,onsd,tors,fred,lörd,sönd. Körer. Hattprovning. Overaller. Ord jag inte ens kan stava till. Gasque?!
Målsättningen är alltid att de som tränar även spelar matcher – med en bredare trupp hade det sett annorlunda ut. Rom byggdes dock inte på en dag och vem vet vad som väntar framöver?

Vi i herrlaget gör under kommande veckor en sista ansträngning innan vi går på en lite längre ledighet. Till nästa säsong kommer truppen breddas och spelare med rätt inställning till träning kommer lyftas in i laget. Redan i skrivande stund håller vi provträningar och framtiden känns ljus!

Sist men inte minst vill jag rikta ett stort tack till killarna i laget.
Det har varit en fantastiskt härlig och utvecklande säsong!

/Oskar Odenstorp, tränare.